bland de mest hilariska orden på engelska är ”dagnabbit.”Det är fullt av väldigt roliga hårda stavelser och för de flesta amerikaner hörs det oftast från Yosemite Sams tecknade mun, som har en rolig röst och en stor hatt (stora hattar är också roliga).
men hur ordet utvecklats är inte riktigt roligt. Det är mörkt och olycksbådande och belagd med rädsla. ”Dagnabbit”, tillsammans med de engelska orden” björn ”och” varg”, är skapelser av en livrädd befolkning, rädd för varelser synliga och inte.
dessa ord kallas, bland lingvister, tabudeformationer. De är ord vi skapade för att vi i en mycket fantasi-roman slags sätt är rädda för de sanna namnen på våra fiender och överherrar. Dagnabbit är ett exempel på den upplevda kraften i ord att skada oss.
det är lätt att anta att språket, för alla dess variationer och komplexiteter, är en genväg, ett sätt att förmedla mening genom ljud som representerar begrepp. Men språket i sig har makt. Ordet för ett visst begrepp är inte bara en symbol; Det är knutet på något grundläggande sätt till själva konceptet. Detta dyker upp i mänsklighetens äldsta berättelser: tanken är att varje sak—person, Gud, objekt—har ett riktigt namn, och den kunskapen om det sanna namnet förmedlar makt. Det finns berättelser om det verkliga namnet på den egyptiska solguden Ra, av den judiska monoteistiska Guden, och senare av olika änglar och demoner och trollkarlar i berättelser som sträcker sig från Bibeln till, Eh, Earthsea fantasy romaner skrivna av Ursula K. Le Guin.
i berättelser som de ovan är ens sanna namn en noggrant bevakad hemlighet, och om någon får reda på ditt sanna namn är du sorts skruvad; den personen kommer att ha all slags makt över dig. Men härligt, detta koncept översätter till vardags, icke-fantasy-roman liv samt. Förutom att vi inte alltid vet det.
den verkliga versionen av denna mycket roliga IDE är lite annorlunda, delvis för att människor inte är hjältar på Odysseus skala eller den judiska guden eller Duny från en trollkarl av Earthsea. Istället är vi svaga, bräckliga idioter som inte riktigt kan dra nytta av kraften i Sanna namn; istället är vi rädda för dem och riskerar grym död om vi använder dem.
”Taboo deformation är ett möjligt sätt för ett ord att ändra sin mening”, säger Andrew Byrd, professor i lingvistik vid University of Kentucky som specialiserat sig på indoeuropeiska språk. I grund och botten är vi rädda för de sanna namnen på vissa varelser eller begrepp, för att använda dem kan innebära att vi kallar dem, som vi inte vill ha, eller ilska dem, som vi definitivt inte vill ha, eller helt enkelt göra andra människor arg på oss, vilket är något mindre dåligt men ändå inte idealiskt. Det sanna namnet är kraftfullt, och vi normala människor kan inte hantera den kraften. Så vi undviker att använda det sanna namnet, men ibland behöver vi fortfarande kommunicera med varandra om dessa varelser eller begrepp. Det betyder att vi måste ta reda på ett sätt att prata om något utan att använda själva ordet för det.
ett bra exempel på detta är ordet ”björn” på engelska. ”Björn” är inte det sanna namnet på björnen. Det namnet, som jag är fri att använda eftersom den enda björnen i närheten av Där jag bor är den bestämt otrevliga amerikanska svartbjörnen, är h₂ occurbt occuros. Eller åtminstone var det på Proto-indoeuropeiskt, det hypotetiska basspråket för språk inklusive engelska, franska, Hindi och ryska. Björnen, tillsammans med vargen, var det läskigaste och farligaste djuret i de norra områdena där Proto-Indo-europeiska talades. ”Eftersom björnar var så dåliga ville du inte prata om dem direkt, så du hänvisade till dem på ett snett sätt”, säger Byrd.
h₂ Occurpt Occurbos, som uttalas med många gutturala ljud, blev grunden för en massa andra ord. ”Arktis”, till exempel, vilket förmodligen betyder något som ” björnens land.”Samma med Arthur, ett namn som förmodligen konstruerats för att fånga en del av björnens kraft. Men på germanska språk kallas björnen…bära. Eller något liknande. (På tyska, Det är B.) Den dominerande teorin är att detta namn kom från en enkel beskrivning, vilket betyder ”den bruna.”
på slaviska språk blev beskrivningarna ännu bättre: det ryska ordet för björn är medved, vilket betyder ”honungsätare.”Dessa namn gjordes inte för att vara söta; de skapades av rädsla.
det är värt att notera att inte alla var så rädda för björnar. Vissa språk gjorde det möjligt för björnens sanna namn att utvecklas på ett normalt sätt med mindre förändringar; det grekiska namnet var arktos, Latin ursos. Fortfarande det sanna namnet. Idag på franska är det Vårt, och på spanska är det oso. Björnen var helt enkelt inte så stor av ett hot i de varmare klimaten av romanska språkhögtalare, så de störde inte att vara rädda för sitt sanna namn.
ett annat exempel är hur judar vägrar att använda Guds sanna namn, som består av fyra hebreiska bokstäver som ungefär motsvarar de latinska bokstäverna Y, H, V och H. (kanske. På hebreiska kan symbolerna som ungefär motsvarar Y och V också användas som vokaler. Hur som helst, judar traditionellt inte talar detta ord, och när det är skrivet, det finns särskilda regler om hur man behandlar papper det är skrivet på. Ibland har detta till och med tillämpats på översättningar; jag fick höra i hebreiska skolan att skriva ordet ”Gud”, som är av germanskt ursprung och inte förekommer i någon av de viktiga judiska heliga böckerna, som ”G-d.” detta var användbart eftersom ingen ville rituellt begrava våra Mead sammansättning anteckningsböcker.
men YHVH dyker upp i heliga böcker, och för att prata om Gud har judar kommit med dussintals alternativ. Hashem betyder, bokstavligen, ” namnet.”Adonai betyder ”herre”, Elohim betyder…ingen är helt säker på den. Kanske ”kraften” eller ”det gudomliga”, något liknande. Med några tabudeformationer, som ”björn”, har vi i princip ersatt det sanna namnet med något annat; inte många vet att det till och med är en ersättare. Guds judiska namn är nedskrivet och förblir så känt, men i andra fall kan deformationen ta över.
det finns alla möjliga saker som vi som människor är för rädda för att använda sitt riktiga namn. Gud, säker, alltid slå människor, väldigt läskigt. Björnar, samma sak, även om ”smiting” kanske inte är rätt ord för en björnattack. Vissa ord, som etniska slurrar, är så motbjudande att de inte alls kan användas eller är begränsade till gruppanvändning.
det finns också något som kallas ”svärmorspråk”, som inte är exakt språk. På vissa språk—öst-centrala Etiopiska språk som Kambaata, australiska aboriginska språk som Dyirbal—det finns ett tabu som hindrar nygifta från att kommunicera direkt med svärföräldrar. Det kommer ut på olika sätt; du kanske måste adressera förfrågningar till ett livlöst föremål eller djur (”hund, Jag skulle säkert vilja ha det om saltet skickades till mig”) eller kanske måste undvika att använda även de grundläggande ljuden i din svärfars namn.
hur som helst, det är ett sätt som en tabudeformation tar tag i: bara ignorera det sanna namnet och komma med en beskrivning för att indirekt hänvisa till den. Men det var inte vad som hände med dagnabbit.
en grundläggande fråga med att ändra ett riktigt namn är att du inte kan ändra det helt. Du kan beskriva det, som med ”Björn”, men om du bestämde dig för att i stället för h₂, skulle du bara ringa björnen, jag vet inte, bing-bong, ingen skulle veta vad du menade, och hela övningen skulle vara meningslös. Så ett mycket lömskt sätt att undvika att använda ett riktigt namn är att bara justera det lite.
det finns regler för hur du kan justera ett namn. Om du ändrar det för mycket kommer ingen att veta vad du menar; om du inte ändrar det tillräckligt kan folk anta att du använder det sanna namnet, vilket är vad du försöker undvika i första hand.
så för att hitta rätt balans kan du bara ändra vissa ljud för vissa andra ljud, i en strategi som kallas dissimilering. Individuella ljud som utgör ord kallas fonem, och de kommer i grupper. Det finns nasala fonem, som är ljud som görs genom att släppa luft genom näsan, som ”m” och ”n”. konsonanterna ”k” och ”g” och ”b” och ”p” är par: de produceras mycket, mycket på samma sätt i munnen. Vokaler som” oh ”och” oo ” är också likartade; bara mindre justeringar av tungans position. Försök att göra dessa ljud just nu. Nästan identiska, eller hur?
men om du bara byter ut ett ljud för ett mycket liknande annat ljud, kan det vara lite för nära. När det gäller ett ord som ”knulla”, som vi fruktar för att det hänvisar till sex och också för att socialt tryck indikerar att det är ett ord som vi inte borde säga så ofta, bara att ändra vokalljudet från, säg” uh ”till” ah”, som är liknande ljud, kanske inte riktigt har det resultat vi vill ha. Om du skriker ” fahk!”någon kanske bara tror att du förbannar men med en accent. Så vi ändrar den första” f ”konsonanten väldigt lite, från” f ”till” fr”, behåll den slutliga” k ” och ändra vokalen mer signifikant. Det är så vi får ”freak” och ”frick”, som liknar det ursprungliga ordet som alla vet vad du menar, men annorlunda nog att ingen tror att du förbannar. Ett annat sätt skulle vara att komma med ord som låter riktigt lika, men är ord i sin egen rätt: det är hur kristna som vill undvika att säga ”Jesus Kristus” sluta med ”ost och ris.”
strategierna blir mer djupgående än så, och vi måste våga vidare för att avkoda ”dagnabbit”, vilket naturligtvis är en tabudeformation av ordet ”goddammit.”För att göra det, låt oss bryta ner” goddammit ”i två delar:” Gud ”och” dammit.”
en strategi kallas Metates, som uttalas med betoning på den andra stavelsen, som ”meh-TAGH-thuh-sis.”(”Agh ”är hur jag skriver vokalljudet i” katt.”) Metates är en växling av ljud inom ett ord. Ganska enkelt: istället för ” Gud ”skulle du säga” hund.”Använd lite dissimilering för vokalförändringen” ah ”till”agh ”—och du slutar med ” dag.”Utmärkt! Halvvägs klar!
” Nabbit ”som omkopplare för” dammit ” är roligare, eftersom vi får använda både dissimilering och Metates. ”M ”och” n”, kom ihåg, är parade ihop, mycket liknande ljud. Så byt ut en mot en annan. ”D” och ” b ” är också par: de kallas stopp, vilket innebär att du stoppar luftens rörelse från munnen. (Det är i motsats till ett ljud som ”s”, som teoretiskt kan fortsätta så länge du har luft i dina lungor. Men du kan inte göra ”d” eller ”b” ljud utan att stoppa luften från att flyta.)
så med dissimilering kommer vi till ”bannit.”Ganska bra, men inte bra. Vad händer om vi använder Metates för att byta position för våra nya konsonanter inom det ordet? Ah ha! Nabbit. Sätt ihop dem och vi har räknat ut dagnabbit. Detta ger oss också en nyckel till att göra våra egna tabudeformationer, om vi vill. Till exempel! Jag är trött på vintern. Vinter ska vara ett dåligt ord. Vänligen hänvisa alltid till vintern som ” millder.”Med lite tur, genom att undvika den mörka säsongens sanna namn, kan vi undvika att kalla tillbaka det nästa år.