i juni 1944 började tyskarna skicka V1-flygbomber för att bomba London. Vi kallade dessa V1s”Doodlebugs”. En doodlebug var verkligen en bomb med vingar. Det såg ut som ett litet flygplan och hade ingen pilot – lite som en kryssningsmissil, men något större. Tusentals av dessa doodlebugs lanserades mot London. Jag minns dem mycket tydligt. De gjorde ett ljud som en lastbilsmotor går mycket snabbt. De fortsatte att flyga tills de fick slut på bränsle. Sedan föll de helt enkelt till marken och exploderade. När vi hörde en doodlebug tittade alla upp och följde den med ögonen tills den hade gått förbi där vi stod. Om motorn stannade innan den kom till oss var det dags att oroa sig! Ibland sjönk en doodlebug till jorden omedelbart och ibland fortsatte den att glida och förlorade gradvis höjden. Väldigt läskigt!
i September 1944 började tyskarna skicka V2-raketer till London. V2 var som en modern ballistisk missil. Det var mycket större än en doodlebug och var farligare men det var inte lika läskigt som doodlebug eftersom det var så snabbt att du aldrig såg det eller hörde det – tills det landade med ett högt ”whomf” – ljud. Om det landade på dig, skulle du inte ha hört det – du skulle vara död ändå.