om en språklärare frågas vad de tycker att målet med en språkkurs är, skulle de förmodligen svara att det är att lära ut grammatiken och ordförrådet för det språket. Men om de frågas vad deras mål är som språklärare, skulle de troligen svara att det är att kunna kommunicera på det språket.
jag säger inte att i själva verket är målet med en språkkurs att undervisa enbart grammatik och ordförråd — ja, åtminstone borde det inte vara just det längre. (Jag har varit på en kurs med ett så föråldrat tillvägagångssätt, och resultaten var naturligtvis dåliga). Lyckligtvis har fokus för andraspråkundervisning flyttat från rent undervisning i grammatik och ordförråd till att ge färdigheter för effektiv kommunikation. I lingvistikterminologi bör en språkkurs inte bara ha” språklig kompetens ”som mål utan” kommunikativ kompetens ” i allmänhet.
men vad betyder dessa termer? Kommunikativ kompetens är en term som myntades av Dell Hymes 1966 som reaktion på Noam Chomskys (1965) uppfattning om ”språklig kompetens”. Kommunikativ kompetens är den intuitiva funktionella kunskapen och kontrollen av principerna för språkanvändning. Som Hymes observerar:
” … ett normalt barn förvärvar kunskap om meningar inte bara som grammatiska utan också efter behov. Han eller hon förvärvar kompetens om när man ska tala, när inte, och vad man ska prata om med vem, när, var, på vilket sätt. Kort sagt, ett barn kan utföra en repertoar av talhandlingar, delta i talhändelser och utvärdera deras prestation av andra.”
(Hymes 1972, 277)
med andra ord behöver en språkanvändare inte bara använda språket korrekt (baserat på språklig kompetens) utan också på lämpligt sätt (baserat på kommunikativ kompetens). Naturligtvis minskar detta tillvägagångssätt inte vikten av att lära sig språkets grammatiska regler. Det är faktiskt en av de fyra komponenterna i kommunikativ kompetens: språklig, sociolingvistisk, diskurs och strategisk kompetens.
- språklig kompetens är kunskapen om språkkoden, dvs dess grammatik och ordförråd, och även konventionerna för dess skriftliga representation (manus och ortografi). Grammatikkomponenten inkluderar kunskap om ljuden och deras uttal (dvs. fonetik), reglerna som styr ljudinteraktioner och mönster (dvs. fonologi), bildandet av ord med hjälp av t. ex. böjning och härledning (dvs. morfologi), reglerna som styr kombinationen av ord och fraser för att strukturera meningar (dvs. syntax), och hur betydelsen förmedlas genom språk (dvs. semantik).
- Sociolingvistisk kompetens är kunskapen om sociokulturella användningsregler, dvs att veta hur man använder och svarar på språk på lämpligt sätt. Lämpligheten beror på inställningen av kommunikationen, ämnet och relationerna mellan de människor som kommunicerar. Att vara lämplig beror dessutom på att veta vad tabuerna i den andra kulturen är, vilka artighetsindex som används i varje fall, vad den politiskt korrekta termen skulle vara för något, hur en specifik attityd (auktoritet, vänlighet, artighet, ironi etc.) uttrycks etc.
- Diskurskompetens är kunskapen om hur man producerar och förstår muntliga eller skriftliga texter i sätten att tala/skriva respektive lyssna/läsa. Det är att veta hur man kombinerar språkstrukturer till en sammanhängande och sammanhängande muntlig eller skriftlig text av olika slag. Således handlar diskurskompetens om att organisera ord, fraser och meningar för att skapa konversationer, tal, poesi, e-postmeddelanden, tidningsartiklar etc.
- strategisk kompetens är förmågan att känna igen och reparera kommunikationsuppdelningar före, under eller efter de inträffar. Till exempel kanske talaren inte känner till ett visst ord, så planerar att antingen parafrasera eller Fråga vad det ordet är på målspråket. Under konversationen kan bakgrundsbrus eller andra faktorer hindra kommunikation; således måste talaren veta hur man håller kommunikationskanalen öppen. Om kommunikationen misslyckades på grund av externa faktorer (som avbrott) eller på grund av att meddelandet missförstås, måste talaren veta hur man återställer kommunikationen. Dessa strategier kan vara förfrågningar om upprepning, förtydligande, långsammare tal eller användning av gester, svängningar i konversation etc.
dessa fyra komponenter i kommunikativ kompetens bör respekteras vid undervisning i främmande språk —och de brukar vara av moderna undervisningsmetoder som används i andraspråkundervisning. Vanligtvis lärs de flesta av ovanstående bäst om språkläraren fördjupar sig i kulturen i ett land som talar målspråket. Skulle det inte vara bra om språkundervisningsmetoderna hjälpte språkstuderande att nå kommunikativ kompetens i hög grad även om eleven aldrig har fördjupat sig i målkulturen?