Protein N-glykosylering är en metabolisk process som har bevarats mycket i evolutionen. I alla eukaryoter är N-glykosylering obligatorisk för livskraft. Det fungerar genom att modifiera lämpliga asparaginrester av proteiner med oligosackaridstrukturer, vilket påverkar deras egenskaper och bioaktivitet. N-glykoproteinbiosyntes involverar en mängd enzymer, glykosyltransferaser och glykosidaser, kodade av distinkta gener. Majoriteten av dessa enzymer är transmembranproteiner som fungerar i endoplasmatisk retikulum och Golgi-apparaten på ett ordnat och väl orkestrerat sätt. Komplexiteten hos n-glykosylering förstärks av det faktum att olika asparaginrester inom samma polypeptid kan modifieras med olika oligosackaridstrukturer, och olika proteiner skiljer sig från varandra genom egenskaperna hos deras kolhydratdelar. Dessutom varierar biologiska konsekvenser av derivatisering av proteiner med N-glykaner från subtila till signifikanta. Tidigare har alla dessa egenskaper hos N-glykosylering utgjort en formidabel utmaning för en belysning av den fysiologiska rollen för denna modifiering. Nya framsteg inom molekylär genetik, kombinerat med tillgängligheten av olika In Vivo experimentella system som sträcker sig från jäst till transgena möss, har påskyndat identifiering, isolering och karakterisering av n-glykosyleringsgener. Som ett resultat har ganska oväntad information om förhållanden mellan N-glykosylering och andra cellulära funktioner-inklusive utsöndring, cytoskeletal organisation, proliferation och apoptos-uppstått. Samtidigt har ökad förståelse för molekylära detaljer om N-glykosylering underlättat anpassningen mellan n-glykosyleringsbrister och mänskliga sjukdomar och har belyst möjligheten att använda N-glykanuttryck på celler som potentiella determinanter för sjukdom och dess progression. Nya studier tyder på korrelationer mellan N-glykosyleringskapacitet hos celler och läkemedelskänsligheter, liksom mottaglighet för infektion. Därför kan kunskap om de regulatoriska egenskaperna hos N-glykosylering visa sig vara användbar vid utformningen av nya terapier. Samtidigt som man står inför den krävande uppgiften att definiera egenskaper, funktioner och reglering av de många, ännu okarakteriserade, n-glykosyleringsgenerna, erbjuder glykobiologer från det 21: a århundradet spännande möjligheter till nya metoder för sjukdomsdiagnos, förebyggande och botemedel.