Saint Celestine V, originalnamn Pietro Da Morrone, eller Pietro Del Murrone, (född 1215, Isernia?, Konungariket de två Sicilierna—dog 19 maj 1296, nära Ferentino, påvliga stater; kanoniserad 5 maj 1313; festdag 19 maj), påven från 5 juli till Dec. 13, 1294, den första påven att abdikera. Han grundade Celestine order.
Pietro var en Benediktiner i sin ungdom men blev snart en eremit och bodde i Abruzzi-bergen, nära Sulmona. Hans rigorösa asketism lockade anhängare, och han blev chef för en grupp eremiter (c. 1260) som senare kallades Celestines och införlivades i benediktinorden.
Celestine var i åttiotalet när han valdes till påve den 5 juli 1294. Han accepterade bara på grund av kyrkans farliga situation: påvedömet hade varit ledigt i två år. Även om han var en helig man saknade han administrativ förmåga och ansåg påvedömet som en distraktion från sin asketiska kamp för frälsning. Han misstrodde kardinalerna och blev beroende av kung Charles II av Neapel, med vars anhängare han fyllde Curia. Vidare gynnade han sina egna eremiter och de Franciskanska Spiritualerna, som han tillät att avskilja sig från huvuddelen av deras ordning, en lösning som mycket senare blev permanent efter lång kamp.
efter att ha stött på stora svårigheter insåg Celestine att det skulle vara farligt för kyrkan och för hans själ också om han fortsatte som påve. Därför konsulterade han kardinalerna och avgick den 13 December.
efter att kardinal Benedict Caetani blev hans efterträdare som Boniface VIII, hävdade vissa att avgången var olaglig. Således tyckte majoriteten av kardinalerna att det var tillrådligt att hålla Celestine under övervakning, och han fick inte återvända till sin hermitage. På gränsen till att fly via Adriatiska havet fångades han och skickades tillbaka till Boniface, som höll honom internerad i Fumone Castle, där han dog. Även Celestine hade modet att avsluta en omöjlig situation, Dante placerar honom vid ingången till helvetet för hans abdikation och anspelar på påven (Inferno, iii, 59ff.) så ”. . . han som gjorde, genom feghet, den stora vägran.”